Dimman ligger kvar i hjärnan. Cellerna har ett mål: Sömn.
Det enda jag vill göra är att sova, sova och sova lite mer. Det finns inget mellanläge: Antingen är det svart, eller är det vitt. Ingenting annat duger. Jag duger inte som jag är. Känslan biter sig fast i mitt hjärta och pumpar ut känslan till varenda nerv i kroppen. Ena sidan vet att jag duger - egentligen. Andra sidan blir ilsk och säger till mig att nähä kära vän, det gör du inte alls det. För att duga måste du prestera.


Du måste göra något för att vara någon.


Jag måste till mellanmjölkslandet men jag vet inte hur?


Har försökt i så många år nu. Ska jag se på det positiva sättet så är det ju så att det är hoppet som gör att jag orkar fortsätta. Men när det kommer veckor som denna dör hoppet för en stund. Hoppet har funnits där så länge men ändå hjälper det inte. Hoppet både hjälper och stjälper. Ena stunden räddar det mig, andra drar det ner mig.

Och det är då jag känner mig äcklig. Det är då hjärnan inte orkar tänka på det faktiska problemen och räddar tankarna genom ätstörningstankar. Då slipper jag fokusera på det grundläggande... Men nu vet jag hur det fungerar, och jag låter inte följdtankarna bli till handling. Jag ska våga möta de andra känslorna. Jag ska jag ska jag ska.

Ett par ljuskällor som återfinns i min lägenhet. Endast en bråkdel av alla lampor, slingor och andra ljusmakapärer, men desto mer att visa vid senare tillfälle!

Utan ljus = Utan mys.